27/06/2026
I dag vill jag lyfta fram några människor som sällan söker applåder, men som förtjänar dem mer än de flesta.
Ni som har jobbat helg. Ni som har ställt er upp trots smärta. Ni som har tagit passen, burit ansvaret och fortsatt framåt — till och med med brutna revben.
Det säger något om en människa.
Det säger något om viljan att inte lämna andra i sticket. Om styrkan att bita ihop när kroppen skriker efter vila. Om lojaliteten till laget, till arbetet och till varandra.
Man kan mäta timmar på ett schema. Man kan räkna arbetsdagar och prestationer. Men det finns vissa insatser som inte går att mäta i siffror. De märks i stämningen på arbetsplatsen. I tryggheten hos kollegorna. I känslan av att någon alltid kliver fram när det behövs som mest.
Att arbeta en helg är redan en uppoffring. Att göra det skadad kräver något extra — mod, envishet och en enorm arbetsmoral.
Så i dag vill jag säga tack.
Tack för att ni visat vad ansvar betyder i praktiken. Tack för att ni hållit ihop när det varit tungt. Tack för att ni visat en styrka som inte alltid syns utanpå.
Ni förtjänar respekt, uppskattning och en riktigt stor applåd.
Och kanske framför allt: ni förtjänar att veta att det ni gjort inte har gått obemärkt förbi.
Tack
😎🇸🇪